De senaste dagarna har Livia varit jätte gnällig. Ingenting är bra, gråter hela tiden och vaknar förtvivlat flera gånger på kvällen. Jag gissar på att det är nya tänder på gång. Hon är aldrig såhär annars. Så nu är jag helt slut. Det är Valborg och med en liten som ska sova vid 19 så händer det inte speciellt mycket. Daniels föräldrar var här på mat men åkte ganska snabbt igen. Själv har jag slagit ner mig i soffan och försöker samla kraft till att ta tag i den gigantiska tvätthögen.

Helgen efter denna ska jag gå ut för första gången på 1,5 år. Livia ska hänga med farmor och farfar till deras husvagn och sova där. Första natten utan henne. Får ont i magen bara jag tänker på det. Jag känner mig hemsk? Tror det är jag som kommer lida mest. Ibland måste man få unna sig en utekväll. Man är ju trots allt mamma på heltid annars och jag vet att hon kommer ha det bra. Bara detta dåliga samvete.

Såg en ultraljudsbild på en tjejs instagram häromdagen. Hennes dotter är född månaden efter Livia och hon ska ha i oktober igen. Jag blir lite avis. Inte för att jag själv skulle vilja ha såhär tätt. En bebis och en ettåring är lite för mycket känner jag, men ändå längtan. Att få ha en liten i magen. Inte veta vem det är. Ultraljuden. Sparkarna. All kärlek när den kommer ut. Åh, så mysigt. Livia kommer definitivt få ett syskon inom snar framtid, men lite till får det nog vänta! På tal om barn och Livia. På torsdag ska jag tatuera mig. En hyllning till just henne. Mitt hjärta, mitt allt. Det kommer bli så fint att ha hennes namn på min kropp. Medan jag är där ska Daniel till BVC och se hur stor hon blivit! Spännande :)